Finskt blod svenskt hjärta

 Här om dagen behövde jag invänta en tandläkartid på stan. Det var tidigt och inga butiker var öppna. Bibblan var inte öppen heller men det gick att komma in i foajén och fram till en av datorerna där man registrerar lån. I foajén fanns det en hylla med böcker, och böckerna gick att låna i hela fyra månader. Jag började kika och blev förvånad när jag hittade flera böcker som jag gärna ville läsa. När jag tittade på de sista titlarna hoppade det till i bröstet. Där stod en bok som hette "Finskt blod svenskt hjärta". 

Det visade sig vara en avhandling om sverigefinskhet. Jag är förvånad att jag inte svimmade av lycka där och då. Författaren är Kai Latvalehto. Han spelar en av huvudrollerna i dokumentären från 2013, Ingen riktig finne. När jag gjorde en sökning i mina äldre blogginlägg borde jag ha svimmat igen, denna gången av skam. Jag har inte nämnt den filmen en enda gång. 

När jag läste förordet i "Finskt blod svenskt hjärta" av Kristian Borg, blev jag varm. Att hitta människor som förstår gör mig alltid varm. Varm av tacksamhet, varm av känslan av att komma hem. Jag har inte hunnit så långt i boken ännu, men det är ju ingen fara, jag har ju fyra månader på mig. Den är baserad på ett tjugotal djupintervjuer med sverigefinnar, och jag ser verkligen fram emot att ta del av deras upplevelser av sin sverigefinskhet, och Kais analyser av dem. 

Så tillbaka till dokumentären "Ingen riktig finne". Den handlar om Kai och hans pappa. Deras familj flyttade till Sverige och de bodde där när Kai var åtta till tretton år. Vi får ser vad de åren gjorde med Kai och hur det blev att flytta tillbaka till Finland. Kai och pappan gör en resa till Sverige för att besöka ställen och platser de minns. Det är en känslofylld och fin berättelse, och som sverigefinne är det lätt att känna igen sig i mycket. 

När jag blev sjuk i hjärnblödning 2015 fick jag "Ingen riktig finne" och en till dokumentär av en god vän med smak. Dessa två filmer kommer aldrig lämna min ägo då jag gärna ser om dem med några års mellanrum. Den andra heter "Den nakna mannen" eller "Miesten vuoro", vilket betyder "Männens tur". Den är också gripande och känslosam och mycket sevärd. 

Ruotsinsuomalaisten päivä 2021

Idag är det Sverigefinländarnas dag. Den har funnits sedan 2010 och togs upp i den svenska almanackan 2012. Den är till för att uppmärksamma den finskspråkiga minoritetens existens och för att väcka intresse för den sverigefinska kulturen. 

Jag satt hos frisören igår och upplyste honom om dagen. Han log och sa grattis. Sen korsade jag gatan och gick in i blomsteraffären. Där bad jag om en bukett i gult, vitt och blått. När jag förklarade varför sa floristen att man ska fira så fort man har anledning. Helt rätt. Jag firar med en bukett, ett blogginlägg och med att jag upplyst två människor om att dagen finns. 

Det finska i mig har varit lite mindre närvarande de senaste åren. Jag tror det började med flytten från Stockholm. Där fanns det många sverigefinska sammanhang, som Finlandsinstitutet, en sverigefinsk öppen förskola och flertalet kvällskurser i det finska språket. 

    Här i småstaden har jag inte hittat någon sverigefinsk gemenskap. Och på grund av COVID-19 har jag inte varit i Suomi sedan 2019. Planen var att åka på språkkurs till Hanasaari sommaren 2020 men det satte viruset också stopp för. Där har jag inte varit sedan 2017.

    Det är sorgligt. Jag vill ha det finska i mig närmare.