Sverigefinsk folkdräkt

Jag har en vän som samlar och säljer vintage-kläder. Jag har alltid älskat att gå på loppisar och leta fynd men har ryggat lite inför klädavdelningarna. Det har känts ofräscht med använda kläder men har hänt att jag hittat något nästintill oanvänt som fått följa med hem. När jag lärde känna min vintage-vän för tre år sedan öppnades en ny värld. En skatt med fina, välbevarade, unika kläder. Första köpet blev också det hittills bästa. En underbar 50-tals modell med blåbär på! Den sitter som en smäck och jag känner mig aldrig lika fin och välklädd som när jag har den på mig. Tillsammans med de ljuvliga assessorerna som syns på bilden blir detta varje sommars höjdare i garderoben.

När jag insåg att jag bär både blåbär och jordgubbar samtidigt blev lyckan ännu mer total. Jag har ju helt enkelt skapat min alldeles egna Sverigefinska folkdräkt. Hur då? Jo, det finns ett finskt ordspråk som är motsvarigheten till svenskans "borta bra men hemma bäst".

Oma maa mansikka, muu maa mustikka.

Rakt översatt betyder det; Eget land jordgubbe, annat land blåbär.
Detta förutsätter att man föredrar jordgubbar framför blåbär. Att blåbär också är gott men att jordgubbar är strået vassare. Jag håller med och längtar till sommaren och mitt klänningsbärande.

Släktforskning och DNA-analys

Jag må ha varit frånvarande i text men inte i sinnet. Längtan efter att skriva här har varit konstant och listan med skrividéer har växt. Skrivuppehållet inleddes under en period med svår hjärntrötthet. Det följdes av insikten att mitt arbete tog mycket mer än det gav. Att våga släppa yrket som varit en del av min identitet i tio år krävde sin tid. Sedan några månader tillbaka har jag kommit ut på andra sidan. Tack vare en distanskurs i skönlitterärt skrivande är jag fri från kontoret. Att skriva är just nu min heltidssysselsättning. Har du hört nåt så underbart! Det finns tid och ork att skriva om det sverigefinska igen. Nu blåser jag liv i Lost så in i Norden! Oj, vad jag har varit lost... men tänk om jag är på väg att hitta hem.

Ett av många sätt att hitta hem på är att stoppa en bomullspinne i munnen och skicka iväg den över Atlanten. Jag talar om att göra en DNA-analys och mitt munskrapsprov landade i ett laboratorium i Texas i september 2019. Tanken att göra just så har funnits hos mig sedan någon gång förra vintern. Resultatet kom via mail och dröjde mindre än 4 veckor. Mitt största problem just nu är att jag har svårt att tyda svaret jag fått. Oron för vad jag ska hitta har jag inte väckt. Via grupper för DNA-intresserade på Facebook har jag förstått att det är en komplicerad värld. DNA-världen. Termerna och uttrycken de använder sig av i grupperna går långt över mitt huvud.

Hittills har jag lyckats identifiera en syssling till min mor och en till mig. Mitt mål med släktforskandet är att hitta okända släktingar i rakt nedstigande led. Både min mormor och min morfar föddes utanför äktenskapet och deras fäder är okända. Mina biologiska farföräldrar är också okända då min far adopterades som liten.

Nu har jag i alla fall förstått så mycket som att jag behöver kombinera DNA-testet med mer traditionell släktforskning. Jag har nyligen hittat in i en, för mig ny, facebook-grupp. Där finns det gott om information om hur jag går till väga för att släktforska i Suomi. Mitt första projekt blir att lista ut vilken församling min morfar föddes i och där efter försöka hitta anteckningen om hans födelse i församlingens  "födelsebok". På så sätt hoppas jag äntligen få korrekt namn och födelsedatum på morfars mor. Fortsättning följer.

Nytt favoritord på finska

Kummitus har lett ligan länge. I många år faktiskt eller egentligen så länge jag kan minnas att jag haft ett finskt favoritord. Kummitus vann på grund av den runda och härliga känslan i munnen när jag säger ordet, Tänk på att K uttalas nästan som G, inte som ett hårt och kantigt svenskt K. Ordet vann även för att ett så sött ord har fått symbolisera nåt så osött som ett spöke.

Nu är dock pallplatsen hotad av en uppstickare. I somras gjorde det fantastiska ordet miukumauku nämligen entré i mitt vokabulär. Det ordet ligger ju också fantastiskt skönt i munnen och gör mig sprudlande glad när jag säger det. Miukumauku är ett av orden som används för snabel-a. Jag vet inte om det är det vanligaste ordet som används. Efter en googling lyckades jag hitta en hel del ord för snabel-a på finska.

Ät-merkki
Kissanhäntä
Kissantassu

Jag har aldrig tänkt på att snabel-a ser ut som ett tassavtryck! Det kanske inte är super-likt men det har definitivt aningar av det. Jag skulle i alla fall gissa att Finländarna har skippat de längre orden och kallar det helt enkelt för ät (uttals ätt med ett riktigt ä inte ett e). Ingen i Sverige säger väl snabel-a längre? Utan kort och gott att.