Efter en snabb googling hittade jag detta angående fenomenet sisu.
Sisu betyder kampvilja, envis, uthållighet, ilska, att aldrig ge upp, "jävlar anamma". Ordet fick internationell spridning under finska vinterkriget (30 november 1939 till 13 mars 1940) då Finland kämpade mot Sovjetunionen. Stalin och Röda armén med Sovjetunionens befolkning på 180 miljoner bakom sig stod mot Finlands armé med ett befolkningsunderlag på blott 3,5 miljoner. Trots denna stora övermakt blev Stalin förödmjukad av finnarna som stod emot i 105 dagar innan de tvingades sluta fred med Sovjetunionen. Det stupade cirka 8 ryssar på 1 finne.
Motståndskraften i den finska armén under vinterkriget är imponerande. Jag har full förståelse för att en sådan insats fått efterdyningar som märks även i vår tid. Innebär verkligen en historisk händelse att ett helt folk kan tillskrivas en och samma egenskap? Så klart inte. Däremot fungerar händelser som finska vinterkriget och motståndskraften finnarna visade som ett av många kitt som håller ett folk samman. Begreppet sisu får kittet som uppstod där, i slutet av 30-talet, att hålla även idag över 70 år senare. Det är häftigt.
Om jag tittar på min egen familj och släkt i Finland och framför allt då generationen över mig så ser jag en hel del sisu. En uthållighet som har hållit genom iskalla vintrar i Lappland, en barndom kantad av tragedier, alkoholism, fattigdom och hunger. Den sisun lever definitivt kvar i mor min. Hon är en kvinna som aldrig ger upp och som tar kommando över sin egen tillvaro. "Ska det bli gjort ska man göra det själv", skulle kunna vara hennes devis.
Om jag besitter de egenskaper som sisun innehåller är en knepigare fråga. Jag tror faktiskt den är knepig för hela min generation. De flesta av oss har ju inte upplevt de umbäranden som min mors generation i Finland gjorde. Umbäranden som framkallar sisu om man lyckas övervinna dem. Jag tänker dock att vi har ett motsvarande begrepp eller fenomen i svenskan, nämligen ordet maskrosbarn. Ett maskrosbarn är en människa som haft en tuff uppväxt men som ändå lyckas skapa sig ett gott liv. En maskros har ju förmågan att tränga upp genom asfalt och det har även dessa människor. De tränger sig upp och förbi den svåra starten i livet och blomstrar ändå. Jag har aldrig definierat mig som ett maskrosbarn även om jag varit med om en hel del utmaningar under min uppväxt. Jag har liksom alltid tänkt att det hade kunnat vara så mycket värre. Jag besitter nog ändå ett visst mått av sisu, annars hade jag inte varit där jag är idag men jag skulle nog inte säga att det är en av mina framstående egenskaper.
Sen är det väl säkert så att man kan besitta sisu utan att ha varit med om tuffa utmaningar och umbäranden. Jag föreställer mig att det är möjligt att få sisu av sina föräldrar under sin uppväxt om de har förmedlat såna förmågor. Vi behöver ju sisu i ganska vardagliga situationer ibland när livspusslet utmanar oss. Det känns som sisu är en ganska eftersträvansvärd egenskap, en egenskap som beundras. Som med de flesta egenskaper är det aldrig bra när det går till överdrift. Om en människa drivs av väldigt mycket sisu tänker jag mig att det kan innebära att den människan ofta befinner sig på en förhöjd stressnivå. Att alltid behöva visa sitt jävlar anamma och vara villig att kämpa måste ju rimligen innebära en påfrestning. En hög dos av sisu kan nog innebära en föreställning om att klara det mesta själv och det i sin tur kan göra det svårt att be om hjälp.
Sisu är helt enkelt ett spännande begrepp som har fler bottnar än vad jag trodde vid första anblick. Jag undrar om det finns fler sådana här finska uttryck som jag borde känna till och försöka förstå mig på?
