Identitetsreklam

Stoltheten över mitt ursprung har växt sig allt starkare under de senaste åren. Det växer fortfarande och jag undrar ibland om det får mig att blir lite too much. Jag får ofta ett behov av och en impuls att berätta för folk att jag är Sverigefinne. Jag har märkt att jag bakar in det i konversationer så fort det ges ett smidigt tillfälle. Jag vill liksom att folk ska veta att jag har finsk bakgrund. Som om mitt namn inte signalerar det tillräckligt tydligt! 

Det här signalbehovet fick blev rejält tillfredsställt i sommar. Via Facebook hittade jag nämligen den ultimata tröjan. Det krävdes ungefär 1/2 sekunds eftertanke innan jag bestämt mig för att beställa inte en utan två tröjor. En lång och en kortärmad. Så jag kan gå runt och signalera året om! 

Och ja, det är en muminmugg som syns i bakgrunden. Vad annars? ;-)

Teknikens språkliga under

I mitt sökande efter andra Sverigefinnar att knyta an till har instagram varit en oväntat bra mötesplats. Det började med att jag via Facebook hittade instakontot som heter Stolt Sverigefinne. Ett konto som administreras av en ung Sverigefinne i taget som visar bilder ur sitt liv. Ett kul och givande initiativ! Under en vecka i sommar höll en kille som heter Dennis Barvsten i kontot. En klok kille som skrev många tänkvärda inlägg. Via honom hittade jag ytterligare ett kul konto att följa (se bilderna). Under sommaren har kontoinnehavaren hållit i en liten kurs i finska. Vissa dagar kan jag alla orden i bilden och vissa inte ett enda. Vilket som så är det ett kul sätt att ta till sig lite nya finska ord. Nu återstår det att se om det fortsatt är ett konto för mig när spårkkursen är över. 

Att få kontakt med andra Sverigefinnar är betydelsefullt för min egen identitetsutveckling. Att höra andra berätta om liknande bakgrund och sin strävan efter att behålla det finska peppar mig att fortsätta min kamp. För det är en kamp att behålla och utveckla något som hör ett annat land till än det du bor i. Det svenska tar så lätt över. 

Välkommet återfall (älskade mumin del tre)

Hur var det nu med det här samlandet? Hade jag slutat eller? Jag försökte nog inbilla mig det i alla fall. 

Större delen av sommaren har jag och min lilla familj spenderat i vår stuga. Ute i den fantastiska svenska skärgården. Under mitten av juli kom mor min på besök. Hon kom raka vägen från Finland där hon hade spenderat två av sina fem semesterveckor. I sin resväska hade hon flera presenter åt oss. En av dem bestod av tre djupa Mumintallrikar. En till oss var i lilla familjen. Jag har aldrig samlat på dessa tallrikar men insåg efter en första försöksrunda att de är väl lämpade för yoghurt och müsli. De fick därför omgående en stående plats i köksskåpen i stugan. 

Som lite kuriosa kan jag nämna att jag har matchande muggar till två av de här skålarna. 

Några dagar efter min mors ankomst anordnade vi en namngivning åt vår lilla dotter. Gästerna var många och presenterna likaså. Bland alla fina saker vår dotter fick dök det upp några som fick mitt hjärta att ticka lite extra. Muminmuggar! En av muggarna var akompanjerad av ytterligare en skål samt en sked. Jag tror inte det gick att ta miste på glittret i mina ögon när dessa presenter öppnades. 

Nu har alltså samlandet fått gå i arv och vår dotters samling fått sina första tillskott. Jag hoppas att hon, precis som jag, använder dem med glädje och inte låter dem stå och samla damm. 

Detta icke självförvållande tillskott till samlingen har fått min muminglöd att tända till igen. Beroendet har väckts till liv och drogen är lättillgänglig. Gästerna våra och mor min är omedvetet medberoende. Märk väl, jag klagar INTE. 

Hittills har jag lyckats motstå frestelsen att köpa fler muggar och istället riktat in mig på Muminskedar. Det är uppenbart ett sätt för mig att kringgå mitt muggberoende. Skedar tar ju mycket mindre plats och då gör det ju inget om jag köper ett gäng. Jag har ägt fyra skedar i många år. En mellanstor sort som enligt mig är helt perfekt som frukostsked. En av dem har börjat tappa färg på mumintrycket och jag ville gärna ersätta den med en ny. En sådan dök upp på Tradera och blev min för en rimlig summa. Kort därefter dök det även upp en kaffesked. Skeden som vår dotter fått är i den storleken och vill ju så klart inte ligga ensam i bestickslådan. Så även den skeden köpte jag in för en okej summa. Så var bollen i rullning igen... 

Nu återstår det att se om det här är ett tillfälligt återfall eller om jag kommer fortsätta. Jag misstänker starkt att återfallen fortsätter att komma hur det än går med köpmanin jag är inne i just nu. Jag älskar helt enkelt mumin för mycket för att sluta helt och hållet. Jag tröstar mig med att jag hade kunnat vara beroende av mycket, mycket värre saker.

För att återkoppla till mitt förra mumininlägg så har försäljningen av mina gamla muggar gått i stå. De två muggar jag hade tänkt sälja har visat sig inte vara lönsamma att sälja. Den ena har fått en liten skada och den andra produceras fortfarande och inbringar därför ingen större summa. Det kommer därför inte ske någon minskning i antalet muggar just nu. Jag kämpar för att inte istället öka antalet. Jag har tyvärr fortfarande inte glömt de två nya muggarna som jag blev kär i för några månader sedan... Enough said.