Ursprungets urvalsprocess

Under ett avsnitt av SVT's Ei saa peittää blev jag nyligen påmind om en av mina finska fascinationer under 90-talet. En av få finska fascinationer under mina yngre år. Det var albumet In stereo av gruppen Bomfunk MC's 1999. Jag fastnade framför allt för 2-3 av låtarna på albumet och lyssnade på dem om och om igen. Jag minns även att jag såg videon till huvudspåret "Freestyler" flera gånger och tyckte att den var så cool. 

Jag har funderat på varför jag föll för det här albumet, då det inte var den typen av musik jag lyssnade på annars. Mina andra stora favoriter runt den här tiden var bl.a. Michael Jackson och George Michael. Det har slagit mig att det här var den första gruppen jag var ensam om att gilla i min umgängeskrets. Jag misstänker att det var något i det som tilltalade mig. Det var ett sätt att urskilja mig lite från gruppen utan att sticka ut för mycket. Jag minns även att gruppens finska ursprung hörde till det som tilltalade mig. Det blev något som fick mig att lägga märke till dem och något som väckte en känsla av samhörighet. Jag minns inte att jag reflekterade över det på något djupare plan då. Livet var helt enkelt fullt av så mycket annat som behövde mer plats än ett utforskande av mitt ursprung. Ändå var det just mitt ursprung som fick mig att ta till mig det här albumet. 

När nästa skiva kom 2002 hade jag hunnit glömma min fascination och fortsatte hålla mig till mer mainstream musik. Bomfunk MC's är den enda finska fascinationen jag än så länge kan minnas från mina yngre år. Att jag var finne var inte något jag alls kan minnas mig framhäva. Om det var ett medvetet val eller inte vet jag ej. Jo just det, min fascination för muminmuggar startade nog ungefär kring samma tid som jag lyssnade på Bomfunk MC's. Det är en fascination som har hållit i sig ända sedan dess. Detta kära ämne får jag lov att återkomma till i ett separat blogginlägg. Ett långt sådant :-) 

Oväntad kontakt

Ibland kan intentioner ta sina egna vägar och leda framåt på helt oväntade sätt. Det är som om de öppnar upp för möjligheter på andra plan och i andra situationer än vad som var tänkt från början. Det är häftigt. 

I ett helt oväntat sammanhang inom sjukvården träffade jag nyligen en annan Sverigefinsk blivande mamma. Jag hörde på hennes brytning att hon antagligen var Sverigefinne och vågade fråga om det var så, på finska så klart. Vi började prata om min språkliga situation och tankarna kring vår väntade dotter och det finska arvet. Mira, som den nya bekantskapen heter, berättade då om en förening som hon är med och driver i Farsta. Suomenkieliset vanhemmat Farstassa. Finskspråkiga föräldrar i Farsta. De anordnar olika sammankomster för finskspråkiga föräldrar och barn och delar med sig av bra information via sin Facebooksida. Jag gick så klart med i facebookgruppen så fort jag kunde. Mira berättade även att det har öppnat en finskspråkig avdelning på förskolan Gläntan i Gubbängen. 

Det är alltid lika trevligt och utmanade att få chansen att öva lite finska tillsammans med någon. Det ger mersmak och ökar min motivation till att fortsätta lära mig mer. Varje ny inblick jag får i den sverigefinska gemenskapen får mig att vilja ta större del i den. Jag märker att min inblick sakta växer sig allt större och snart kanske även jag har hittat min plats där. 

Under samma tillfälle som jag träffade Mira bekantade jag mig även med en Sverigefinsk barnmorska som bott i Sverige i fyra år. Jag övade några finska fraser även med henne och vi diskuterade språkets betydelse för identiteten. Hon berättade att hon funderat över vilket språk hon kommer prata med sina barn om hon blir kvar i Sverige och skaffar barn med en svensk man. Jag sa till henne på skarpen att hon självklart måste tala finska med dem. Det är ju en stor gåva att få med sig två språk från livets start! 

Jag tycker själv det skulle känns väldigt konstigt att inte tala mitt modersmål med mina barn. Även om jag hade varit bättre på finska än vad jag är idag så hade det nog fallit sig onaturligt att tala något annat än svenska med dem. Tyvärr. Jag har helt enkelt fått inse att jag får ge dem sitt finska arv på andra sätt än genom det vardagliga språket. 

Hur som helst så var det fantastiskt trevligt att träffa på två Sverigefinnar i ett ganska oväntat sammanhang och det var kul att jag vågade prata lite finska med dem. Pluspoäng till mig!