Det är med sorg i hjärtat jag skriver att jag blivit tvungen att hoppa av terminens kurs i finska. Och det verkar vara just mitt finska ursprung som gjort mig tvungen till det. För tre veckor sedan drabbades jag av en hjärnblödning. En sorts blödning som ska vara mer frekvent hos kvinnor och hos personer med finsk härkomst. Knepigt, knasigt och trist. I allt kaos finns det dock mycket positivt. Jag har kommit enormt lätt undan med nästan inga större bekymmer. Kroppen fungerar, talet flyter på och mitt minne är intakt. Som alla andra som har opererats i hjärnan lider jag så klart av en stor hjärntrötthet. Vad jag har förstått så finns det goda chanser att arbeta bort den bit för bit. Just nu innebär den att jag behöver ta en tupplur flera gånger om dagen och att jag har en tydlig gräns för hur mycket intryck jag kan ta in. Jag märker dock att jag sakta blir allt piggare och det är en enorm tröst.
Jag spenderade 16 dagar på Karolinska sjukhuset innan jag fick permission i torsdags och sov en natt hemma. I fredags åkte jag sedan till nästa vårdinstitution, Stockholms sjukhem. Här får jag rehabilitering fram till helgen. Jag övar framför allt på att få igång mitt låga blodtryck, att gå i trappor och orka gå längre än bara några 100 meter. Träningen gör susen och ger mig hopp om att bli helt återställd.
När det gäller det kära finska språket har jag ingen tydlig plan. Jag hoppas att sommarkursen jag anmält mig till kompenserar det jag missar just nu. För tillfället handlar mitt liv om att orka med de allra mest grundläggande behoven och där får tyvärr finskan ta en hel del stryk. Jag är dock säker på att det åter kommer ljusare dagar för min språkinlärning. Tills dess ska jag ta hand om kroppen min.
